mammavarg

Usch, jag känner mig riktigt off idag.
Hade taskiga vibbar redan på morgonen, och sen tappade jag min telefon i golvet på jobbet så displayen gick sönder. Så jävla klantigt!
OK, nu blir jag så illa tvungen att skaffa en ny telefon (funkar inte att vara utan) och det är väl kanske lite kul, men det är ju inte världen bästa ekonomiska läge just nu... Får bli en på avbetalning. =/

Jag vet att livet inte är skit. Det är rätt bra, och kommer helt säker att bli bättre. Men vissa dar vaknar jag med värk i själen och då hjälper inte alla positiva tankar i världen!
Bara att genomlida... Jag vet ju att det går över. Har jag tur lyckas jag distrahera mig, men det har inte gått något vidare idag. =(
Dissade gymmet oxå. Hade ingen lust att gå utanför dörren mer idag. Fick bli en kort sväng med Puff bara.
Men något som är bra är att jag har träningsvärk i magen sen träningen igår. Alltid något.

Nu ska grining bitch inte göra så mycket mer idag...

Känner hur ett slags lugn har lagt sig hos mig.
Vintern kan komma nu. Jag är äntligen varm om hjärtat igen.
Det finns kärlek överallt! ♥

Har haft en skön slapp lördag idag.
Sovit länge. Myst med vovvar. Ätit gott.
Imorgon hoppas jag på mer energi, för då har jag tänkt mig både gym, hårfärgning och bullbak m.m.

Har haft en bra vecka med jäkligt bra flyt, men idag har jag haft en energidipp.
Det började med att jag snoozade bort hela morgonen och fick åka till jobbet utan varken frukost eller kaffe i magen. Sen somnade jag på bussen och åkte två hållplatser för långt. (Men ååååh!) Detta resulterade i alla fall i en rask promenad så jag var ordentligt vaken när jag kom till jobbet.
Tyvärr satt nog lite av morgonens stress kvar i kroppen för jag vart mindre stresstålig än vanligt resten av dagen. Jag var helt matt när jag gick för dagen.
Som tur var ville Ryno (tack supersnälla! ♥) ta över simskolebesöket med Fabian trots kort varsel så att jag kunde få åka hem och vila.
Egentligen skulle jag ha tränat nu på kvällen hade jag tänkt, men jag känner mig helt golvad så det får bli gymmet efter jobbet imorgon istället.

Men åh vad glad jag är att så mycket blev utrett i helgen! Många tårar och mycket tankar blev det, men det känns som om jag är rätt nu. Det är den mest smärtfria vägen, även om det kommer att kräva en massa jobb också.
Kanske är det värsta över nu, och livet kan få bli roligt och spännande igen - på riktigt!
Jag har så mycket att vara lycklig för, och nu när de mörkaste molnen är borta kan jag uppleva den lyckan med full styrka igen. Små ögonblick med så mycket kärlek!

Är helt slut idag. Men så mycket lättare om hjärtat.
Inget blev just som jag hade tänkt mig, men jag tror det blev bättre. Känner mig inte så ensam med allt det jobbiga längre iaf...

Lördagmorgon. Trött, tung i huvudet och ingen aning om vad som händer i helgen.
Ev blir det gymmet sen.
Just nu tittar jag ut på gråvädret och funderar på om jag borde gå och lägga mig igen...?

Det har varit en bra dag idag. Har känt mig uppskattad och behövd på jobbet.
Fabbe's tandläkarbesök imorse gick också bra. Inga hål alls. =)

Imorgon blir däremot ingen rolig dag. Min farbror ska begravas. Tungt. Han blev bara 44 år.

Helgen var iaf lyckad som fan! (Bilder kommer.) Jag vart rätt så seg igår. He he...
Idag är de flesta jobbiga känslor på paus. Ibland måste man nog bara stänga av. Det är bara att fortsätta framåt, fortsätta leva och fortsätta våga.

Idag har jag klantarslat mig. Fast egentligen var det min toffels fel, och tröskeln till soprummet, och det hårda betonggolvet...
Iaf så har jag ont i knät nu. Det knakar och knäpper och bär sig alldeles dumt åt. Hoppas verkligen det går över fort så att jag kan fortsätta träna obehindrat. =/

Har även varit och köpt utklädningsprylar till festen på lördag. Får se hur min utstyrsel blir. Kan ju lägga upp bilder sen. Lär bli en jäkligt rolig fest!

Det har varit en sån där halvknepig dag idag. Jag vet inte riktigt vart jag har mig själv. Det är vissa idéer som jag har insett att jag behöver släppa. För min egen skull. Får jobba på det...
Men jag är inte på botten i alla fall. Gött e de!

Jag blir så otroligt fascinerad av (och aningens avundsjuk på) alla dessa unga tjejer som jag haft förmånen att ha omkring mig det senaste halvåret. Livsglädjen och drivkraften de har. Och hur de verkar ha full koll på vilka de själva är.

När jag var i 20-25års åldern hade jag ingen aning. Visserligen hade jag en mammaroll att passa in i allt det andra som var jag. Tror jag gömde mig i den ett tag faktiskt. Det var bekvämt. Jag och bebis mot världen liksom.
Efter något drygt år var det dags att hitta mig själv igen. Tror aldrig jag gjorde det. Jag hade alldeles för höga ideal.
Jag kände efter ett tag att det var dags för barn nr två. Men det blev inte som förra gången. Det gick inte alls att gosa ner sig i bebislyckan igen. Det gamla livet skulle ju helst flyta på som vanligt från första stund, och fyraåringen krävde sitt. Jag mådde skit.

Sen dess har jag levt med känslan av att inte räcka till…

¤ Jag ska jobba och dra in en inkomst. Vara effektiv och skärpt och trevlig och social. (Stress och anpassning)
¤ Jag ska vara tålmodig och klok som mamma. Stötta och stimulera. (Tålamod my ass!)
¤ Jag ska försöka ha ett trivsamt hem. (Men för fan ge mig tid och PENGAR då. Och någon som gillar att städa.)
¤ För att inte tala om flickvän/sambo biten. (Det kan vi ju låta bli. Vill inte trycka på det blåmärket just nu...)
¤ Jag ska dessutom ha ett eget liv. Helst någorlunda socialt. Den här punkten kommer sist fast den borde komma först.

Jag kan kort och gott säga så här. Jag har slarvat bort mig själv. Och just nu behöver jag mig själv mer än någonsin. Jag saknar mig själv och jag har letat frenetiskt.
Problemet är att jag inte riktigt vetat vad jag letar efter. Jag visste inte vem jag var när jag var 20 heller.
Men det känns som om stora bitar börjar falla på plats nu. Det äkta Cissi lever någonstans inom mig och kräver att få finnas. Nu är det bara så att hon (JAG!) på många sätt inte alls passar in i rollen jag lever idag. Min överlevnadsroll.
Det börjar bli hög tid att ta mig ur skalet och bli den eldfågel jag egentligen är. Beslutet är fattat. Jag MÅSTE! Frågan är bara hur och när. Jag kommer att göra skada runt omkring mig och jag vet inte riktigt hur jag ska deala med det än.
Även om vem som helst fattar att jag inte kan välja bort mig själv för alla andras skull. (Fast det är ju det jag har gjort...)

Jag har ett stort ansvar. Det är mina barn.
Och jag vet att ju mer säker och hemma jag är i mig själv, desto bättre förälder kan jag vara. It's a win win, egentligen...

Tack alla fina där ute för inspiration! ♥ Jag är på väg i alla fall…

En fullproppad dag idag. Var på gymmet i morse. Sen var barnen, mamma och jag och shoppade varmstövlar och lite andra nödvändigheter. Efter det har det varit fullt upp med saker som behövde fixas här hemma.
Egentligen borde jag väl sova nu, men jag har inte lyckats varva ner än. Snart så.

Känner mig starkare än på länge, och mer sårbar, men det hänger nog ihop... Får inte tappa sugen nu. Keep on walking...

Hittade den här bilden i författaren Paulo Coelho's blogg.
Den säger allt just nu.

Har haft en och en halv dag med massa flow. Toppen! Men nu var det tydligen färdigt.
Jag är så arg på mig själv. Hur hamnade jag här? Och varför fortsätter jag när jag inte vill?
Så mycket jag måste våga...

Soffbloggar ikväll...
Har inte direkt gjort några framsteg idag. Tandvärk har tagit större delen av min ork så det är ju rätt förståeligt.

Dessvärre är självkänslan i botten. Det är inte bra att fundera när man är trött... Får ta nya tag imorgon.
Ska kolla upp det där med skrivarkurs. Måste ju börja någonstans. Jag är så stressad. Som om jag slösar bort mitt liv... Jag traglat mig fram och glömt bort att leva.

Nä, bättre sova och må bättre imorgon...

Men men...

Får försöka börja med lite lightblogging igen. Bara så att jag kommer igång med skrivandet. Det är inte bra om det ligger nere helt.
Jag måste verkligen sparka mig själv i rumpan och ta tag i mina skrivardrömmar nu! Jag är inte så sugen på att städa golv och utfodra dagisbarn resten av livet. (Hur söta de än är!)
Mitt ego är lite för stort. Jag vill ha ut mer av livet. Så varsågod och börja ta för mig kanske?
Jag vill ha mycket förändring på många plan. Så en dag i taget, men någonting varje dag.

Haha! Jag har iaf lärt mig dricka öl! Och började fundera på en piercing till häromdagen. Fast då får jag väl byta jobb först... >=P Och om någon säger försenad trettioårskris får de ont. OK?!

Skrev på FB häromdagen att jag kanske borde sluta dagdrömma och bli lite vuxen (med det menade jag ta tag i mina drömmar och göra något av dom), men det var nog inte helt riktigt uttryckt. Det är en definitionsfråga. Jag har ett föräldraansvar som jag varken kan eller vill komma ifrån. Men hur är man föräldravuxen på ett bra sätt?
Det är ju för fasiken min plikt nu att hitta mig själv se över vilken slags förebild jag vill vara!
Jag vill inte vara perfekt, för mina barn ska inte heller behöva känna att de ska vara perfekta. Och jag ska sluta lyssna så jävla mycket på den där osynliga moralkärringen som sitter på min axel och viskar. Hon ska inte få hitta till deras axlar!
Jag vill våga leva efter mitt hjärta och efter vad jag känner är rätt och fel.
Jag ber om mod och kraft att våga vara den jag är! Jag orkar inte stänga in mig själv längre.

Så mycket för lightblogg va? Men jag skrev! (Lurade visst mig själv...)

Sen finns det människor i min närhet som gör livet extra värt att leva. Ni som känner er träffade får ta åt er! Kärlek till er! ♥

Önskar att det hade gått lättare att skriva här än vad det gör.
Jag hade verkligen behövt kunna skriva av mig just nu. Med ett kaos runt omkring mig och ett annat kaos på insidan...

Kaoset och sorgen som drabbat min släkt, med två dödsfall inom loppet av en månad. Det går att dela. Det är tungt, men vi är många som kan luta oss mot varandra.
Kaoset på insidan har jag däremot ingen aning om vart jag ska göra av. Antar att jag får ha det för mig själv ett tag till...

Blev hemma med Rysan idag. Hon har ont i halsen och svårt att svälja.

Rätt skönt att vara hemma faktiskt. Sov inte mycket i natt. Hjärnan snurrade. Det har varit mycket funderande de senaste veckorna. Det har varit smärtsamt och energikrävande att försöka ställa sig själv mot väggen, men jag tror att jag har lyckats få mig själv att svara ärligt på några frågor iaf. Gjort några konstateranden. Jag är en bit på väg. Men nej, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill med mitt liv. Det enda jag vet är att det inte bara kan fortsätta vara. Det måste ske förändringar med mig.
Jag har så mycket liv, kärlek, glädje, styrka under alla mina anpassningsskal. Så mycket jag som aldrig fått vara med. Som kräver att få komma till sin rätt nu. Men det är skrämmande...

Hela tiden dilemmat magkänsla eller förnuft? Magkänsla eller förnuft?
Och de drömmar jag vill följa, hur påverkar de dem omkring mig?
Andas. En dag i tagen.

Nog för att det är inkörningsperioder på en del mediciner, att man kan få biverkningar mm, men det här var inte ok.
Jag tog den förstå tabletten igår kväll. Sen sov jag till halv elva, gick ut med hunden, åt frukost och sen sov jag igen till klockan två! Det var ju inte meningen att jag skulle bli mer trött! Dessutom är jag yrslig, avtrubbad och lättretad. Precis allt det jag inte vill vara.
I så fall mådde jag bättre igår, när min matlagningsinspiration vaknade till liv igen och jag tog en underbar promenad i skogen. Idag har jag känt mig helt off...  Vågar inte fortsätta med medicinen. Det är ju meningen att jag ska fungera på jobbet också.
Nä, sätter nog mitt hopp till kbt:n istället.

Mycket hinner hända när man inte orkar skriva.

Fina Fabbe har fyllt 6 år och vi har haft kalas.
Säkert en massa annat viktigt också som jag inte minns just nu.

Jag har inte mått något vidare värst. Har varit tröttare en någonsin vissa dagar. Trött och nere. Varit hos en läkare som inte tog mig på allvar, vilket gjorde allting ännu motigare, och nu slutligen en som lyssnade.
Snart får jag förhoppningsvis verktyg att jobba med. Så att jag kan laga mig själv. Även om det kanske kommer att ta tid. Men någonstans måste man börja, eller hur?
Jag är så trött på att aldrig må riktigt bra.
Det känns som om jag har låst in mig själv i ett alldeles för trångt skal. Livrädd för att vara mig själv och bli sårad. Alla känslor kvävda eller förminskade.
Tror jag tar mig själv på för stort allvar. Den där jävla stoltheten jag har...
För tänk om ingen vill ha mig som jag verkligen är?
Skalet skaver mer för varje dag som går. Jag måste våga börja leva...