Aningens avis
Jag blir så otroligt fascinerad av (och aningens avundsjuk på) alla dessa unga tjejer som jag haft förmånen att ha omkring mig det senaste halvåret. Livsglädjen och drivkraften de har. Och hur de verkar ha full koll på vilka de själva är.
När jag var i 20-25års åldern hade jag ingen aning. Visserligen hade jag en mammaroll att passa in i allt det andra som var jag. Tror jag gömde mig i den ett tag faktiskt. Det var bekvämt. Jag och bebis mot världen liksom.
Efter något drygt år var det dags att hitta mig själv igen. Tror aldrig jag gjorde det. Jag hade alldeles för höga ideal.
Jag kände efter ett tag att det var dags för barn nr två. Men det blev inte som förra gången. Det gick inte alls att gosa ner sig i bebislyckan igen. Det gamla livet skulle ju helst flyta på som vanligt från första stund, och fyraåringen krävde sitt. Jag mådde skit.
Sen dess har jag levt med känslan av att inte räcka till…
¤ Jag ska jobba och dra in en inkomst. Vara effektiv och skärpt och trevlig och social. (Stress och anpassning)
¤ Jag ska vara tålmodig och klok som mamma. Stötta och stimulera. (Tålamod my ass!)
¤ Jag ska försöka ha ett trivsamt hem. (Men för fan ge mig tid och PENGAR då. Och någon som gillar att städa.)
¤ För att inte tala om flickvän/sambo biten. (Det kan vi ju låta bli. Vill inte trycka på det blåmärket just nu...)
¤ Jag ska dessutom ha ett eget liv. Helst någorlunda socialt. Den här punkten kommer sist fast den borde komma först.
Jag kan kort och gott säga så här. Jag har slarvat bort mig själv. Och just nu behöver jag mig själv mer än någonsin. Jag saknar mig själv och jag har letat frenetiskt.
Problemet är att jag inte riktigt vetat vad jag letar efter. Jag visste inte vem jag var när jag var 20 heller.
Men det känns som om stora bitar börjar falla på plats nu. Det äkta Cissi lever någonstans inom mig och kräver att få finnas. Nu är det bara så att hon (JAG!) på många sätt inte alls passar in i rollen jag lever idag. Min överlevnadsroll.
Det börjar bli hög tid att ta mig ur skalet och bli den eldfågel jag egentligen är. Beslutet är fattat. Jag MÅSTE! Frågan är bara hur och när. Jag kommer att göra skada runt omkring mig och jag vet inte riktigt hur jag ska deala med det än.
Även om vem som helst fattar att jag inte kan välja bort mig själv för alla andras skull. (Fast det är ju det jag har gjort...)
Jag har ett stort ansvar. Det är mina barn.
Och jag vet att ju mer säker och hemma jag är i mig själv, desto bättre förälder kan jag vara. It's a win win, egentligen...
Tack alla fina där ute för inspiration! ♥ Jag är på väg i alla fall…
När jag var i 20-25års åldern hade jag ingen aning. Visserligen hade jag en mammaroll att passa in i allt det andra som var jag. Tror jag gömde mig i den ett tag faktiskt. Det var bekvämt. Jag och bebis mot världen liksom.
Efter något drygt år var det dags att hitta mig själv igen. Tror aldrig jag gjorde det. Jag hade alldeles för höga ideal.
Jag kände efter ett tag att det var dags för barn nr två. Men det blev inte som förra gången. Det gick inte alls att gosa ner sig i bebislyckan igen. Det gamla livet skulle ju helst flyta på som vanligt från första stund, och fyraåringen krävde sitt. Jag mådde skit.
Sen dess har jag levt med känslan av att inte räcka till…
¤ Jag ska jobba och dra in en inkomst. Vara effektiv och skärpt och trevlig och social. (Stress och anpassning)
¤ Jag ska vara tålmodig och klok som mamma. Stötta och stimulera. (Tålamod my ass!)
¤ Jag ska försöka ha ett trivsamt hem. (Men för fan ge mig tid och PENGAR då. Och någon som gillar att städa.)
¤ För att inte tala om flickvän/sambo biten. (Det kan vi ju låta bli. Vill inte trycka på det blåmärket just nu...)
¤ Jag ska dessutom ha ett eget liv. Helst någorlunda socialt. Den här punkten kommer sist fast den borde komma först.
Jag kan kort och gott säga så här. Jag har slarvat bort mig själv. Och just nu behöver jag mig själv mer än någonsin. Jag saknar mig själv och jag har letat frenetiskt.
Problemet är att jag inte riktigt vetat vad jag letar efter. Jag visste inte vem jag var när jag var 20 heller.
Men det känns som om stora bitar börjar falla på plats nu. Det äkta Cissi lever någonstans inom mig och kräver att få finnas. Nu är det bara så att hon (JAG!) på många sätt inte alls passar in i rollen jag lever idag. Min överlevnadsroll.
Det börjar bli hög tid att ta mig ur skalet och bli den eldfågel jag egentligen är. Beslutet är fattat. Jag MÅSTE! Frågan är bara hur och när. Jag kommer att göra skada runt omkring mig och jag vet inte riktigt hur jag ska deala med det än.
Även om vem som helst fattar att jag inte kan välja bort mig själv för alla andras skull. (Fast det är ju det jag har gjort...)
Jag har ett stort ansvar. Det är mina barn.
Och jag vet att ju mer säker och hemma jag är i mig själv, desto bättre förälder kan jag vara. It's a win win, egentligen...
Tack alla fina där ute för inspiration! ♥ Jag är på väg i alla fall…
Kommentarer
Postat av: Jessika
Åh,fina du....
Jag kan känna igen mig till viss del. Framförallt det där att tappa sig själv i livspusslet. Det är så jäkla lätt att man gör det och så jäkla svårt kan det vara att hitta tillbaka igen...
Jag hoppas och tror att du hittar rätt för dig. Och när det händer oavsett livsval,ska du veta att jag finns här. Kram!
Postat av: Cissi
Det betyder otroligt mycket att veta att du finns Jess! Tack.
Postat av: Malin
Jag förstår dig så väl, som du vet! Det finns alla möjligheter i världen att hitta sig själv, även att livet pågår för fullt under tiden. Jag tror det är det enda sättet att bli lycklig fullt ut. Stor kram! Du är en bra bit på väg!
Trackback
