mammavarg

Lisebergsbesöket igår var toppen! Fick ej med mig kameran dock. Vi kom dit någon gång före ett och åkte hem vid halv 10 på kvällen. Snacka om heldag. Båda ungarna fick åkt flumride, som de inte hade åkt förut. Överlag var det bara jätte trevligt - trots rådande sittuation... Det är inget fel på mitt och Rynos föräldrasammarbete i alla fall.

Men nu ska det bli skönt att få ett break i några dagar. Han har haft ungarna idag medan jag har fixat med grejer inför kalaset. (Nu är det ju faktiskt mindre än en timme kvar av min sista dag som tjugonågonting...) Imorgon åker jag och barnen till mina föräldrar för att fira min 30-årsdag, och stannar över natten. Ska upp till Kristina (min endast 10 år äldre faster) på kvällen och fira lite. Ska bli kul!

Känns som om jag har landat lite i det här nu. Visst, det kommer säkert fler svackor, men just nu käns det ok. Ska bli skönt när allt det praktiska är klart och vi får det att fungera på riktigt.

Rider rakt in i trettiårsåldern dåra...

Egentligen läggdags igen då...

Ry har en kompis här på övernattning. Får se om de somnar snart.

Idag har varit en härlig dag i slottskogen med ungar och grannar.
Kvällen kändes lite tyngre. Kom hem, trött av all frisk luft, hungrig och med en hel del kvar att fixa hemma. Inte helt stabil vill säga. Mådde inget vidare. Kände mig så otroligt ensam.
Men efter att ha fått bytt några ord med Ryno som jag inte träffat på hela dagen, plus en ordentlig kram så hamnade jag på rätt köl igen. Säker på att vi valt rätt. Att vi i alla fall har någon slags gemenskap i det här beslutet.
Det räckte liksom med det. Kalla det avvänjning eller något. Det funkar i alla fall.

Sitter här, fast jag är trött och borde gå och lägga mig. Blir nog ingen mer tv ikväll, utan sängen nästa.

Ryno var här ikväll. Vi såg "Pirates of the Caribbean" med ungarna. Fabbe somnade på slutet. Det var trevligt i alla fall. Kändes ok. Överhuvudtaget har den här dagen inte varit lika jobbig som den igår.

Mådde jätte dåligt igår på kvällen. Ringde honom och grät. Var trött och skitstressad. Men vi pratade lite och sen gick jag för att se på tv med barnen. Helt pötsligt släppte det igen. Antar att det var en stor gråtklump som behövde lossna. Det var första gången jag grät ordentligt sen vi kom överes om att det är slut.
Han var uppe senare på kvällen för att säga godnatt till barnen. Sen pratade vi en stund i köket. Då kändes det mesta ok igen. Han bekräftade att det är lika jobbigt för honom. Att jag inte är ensam om att gå igenom det här nödvändiga ontet.

Ikväll var det lugnt. Orkade knappt prata när ungarna lagt sig. Jätte trötta både han och jag.
Jag känner mindre stress nu. Det är skönt. Håller tummarna för en lyckad dag imorgon.

Klockan är snart 8 på morgonen. Båda barnen sover än så länge och jag behöver skriva av mig.

Jag vet att det här är rätt. Vi är som ett par gamla älskade skor som man gått i för länge. Gått sönder. Måste sluta använda för de går inte att gå i längre.

Men det har varit vi i 11 år... Jag har känslominnen i hela kroppen. Kan känna precis hur hans rygg, axel, överarm känns under min hand när han ligger brevid mig i sängen. Hur jag trasslade ihop mina fötter med hans, när jag frös när vi skulle sova. Hur hans nacke känns mot min näsa. Hans lukt. Hela jag är fylld av ett stort hål av saknad.

Fast jag vet att det är bäst så här. Att vi slitit ut varandra. Att om vi försökte igen nu så skulle vi bara falla tillbaks i samma mönster.
Tack vare vårt beslut om att flytta i sär har det uppstått en ny respekt mellan oss. Låt oss bygga på den. Låt oss vara vänner och samarbeta runt våra barn. Det här nya kommer att bli bra. Känner ett lugn mitt i sorgeprocessen. Det här ÄR rätt beslut - men inte mindre svårt för det.

Grät en skvätt när han var här igår och sa vad jag kände. Att jag önskar att det gick att spola förbi allt det här, fram tills att allt det praktiska är klart. Fram tills att jag har vant mig någorlunda. Jag fick en tröstkram. Han känner nog samma sak

Jag önskar att det fanns värktabletter för själen... Fast det kanske det gör. Men jag har inga.
Nu vaknar sonen. "Jag vill skriva med dig", säger han."Jag ska inte trycka på några knappar nu."
Men han ändrar sig snabbt. "Jag vill mysa i soffan". Så nu har jag installerat honom där. Men filt, TV och en mugg mjölk.

Det värker i mellangärdet. Jag glömmer att andas ibland. Huvudet har accepterat men kroppen sörjer.
Vill så gärna ringa honom. Jag är så van att dela nästan allt jag tänker med honom. Men jag ska inte. Jag var iväg hos en vän igår kväll. Idag är det hans tur. Kanske äter vi middag ihop med barnen ikväll. Det får räcka. Vi måste vänja oss.

Kanske skriver mer senare.