mammavarg

Klockan är snart 8 på morgonen. Båda barnen sover än så länge och jag behöver skriva av mig.

Jag vet att det här är rätt. Vi är som ett par gamla älskade skor som man gått i för länge. Gått sönder. Måste sluta använda för de går inte att gå i längre.

Men det har varit vi i 11 år... Jag har känslominnen i hela kroppen. Kan känna precis hur hans rygg, axel, överarm känns under min hand när han ligger brevid mig i sängen. Hur jag trasslade ihop mina fötter med hans, när jag frös när vi skulle sova. Hur hans nacke känns mot min näsa. Hans lukt. Hela jag är fylld av ett stort hål av saknad.

Fast jag vet att det är bäst så här. Att vi slitit ut varandra. Att om vi försökte igen nu så skulle vi bara falla tillbaks i samma mönster.
Tack vare vårt beslut om att flytta i sär har det uppstått en ny respekt mellan oss. Låt oss bygga på den. Låt oss vara vänner och samarbeta runt våra barn. Det här nya kommer att bli bra. Känner ett lugn mitt i sorgeprocessen. Det här ÄR rätt beslut - men inte mindre svårt för det.

Grät en skvätt när han var här igår och sa vad jag kände. Att jag önskar att det gick att spola förbi allt det här, fram tills att allt det praktiska är klart. Fram tills att jag har vant mig någorlunda. Jag fick en tröstkram. Han känner nog samma sak

Jag önskar att det fanns värktabletter för själen... Fast det kanske det gör. Men jag har inga.
Nu vaknar sonen. "Jag vill skriva med dig", säger han."Jag ska inte trycka på några knappar nu."
Men han ändrar sig snabbt. "Jag vill mysa i soffan". Så nu har jag installerat honom där. Men filt, TV och en mugg mjölk.

Det värker i mellangärdet. Jag glömmer att andas ibland. Huvudet har accepterat men kroppen sörjer.
Vill så gärna ringa honom. Jag är så van att dela nästan allt jag tänker med honom. Men jag ska inte. Jag var iväg hos en vän igår kväll. Idag är det hans tur. Kanske äter vi middag ihop med barnen ikväll. Det får räcka. Vi måste vänja oss.

Kanske skriver mer senare.