mammavarg

Nu sitter jag här med tårar i ögonen.
Tack starka mamma Jessica för att du hjälper din dotter!
När jag var liten var det ingen som såg. Jag skämdes för att berätta hemma att de retade mg och inte var schysta. Ingen fröken ringde hem till mina föräldrar och berättade något.
Så jävla mycket jag svalt i hela mitt liv. Dryga kommentarer. blickarna. Att bli ignorerad. Hela vårterminen i 7:an åt jag lunch ensam. Som tur var hittade jag tillbax till en gamal mellanstadiekompis under sommaren. Sen var det vi, och jag var iaf existensberättigad.

Som tur är är mina barn populära. De är omtyckta och har vänner. Trots att sonen har haft problem med två killar här hemma på gården, så är han omtyckt och har kompisar på dagis.
Och killarna på gården har vi fått kämpa med och förhoppningsvis sått några frön till förstånd av hur man uppför sig. Och vår son vet att han är bra.
Jag vet hur det känns att vara lejon/vargmamma. Ingen får skada mina barn! Det var mycket oro för Ry när hon började skolan. Helt obefogad tydligen, och ingen är lyckligare än jag.
Men jag kommer aldrig sluta hålla ögon och öron öppna. Minst lika viktigt är ju att de beter sig ok mot andra...