mammavarg

Så mycket nu... Och ändå känns det som om jag inget får gjort.

Mamma ringde idag. Hon har varit och sökt för en knöl i bröstet. Idag fick hon veta att det är cancer.
Det är en pytteliten knöl som inte ens syntes på mamografin, så odsen att allt går bra är stora. Men man börjar ju tänka...
Jag borde omvärdera saker.

Jag är hela tiden så stressad. Rädd för att glömma saker, så att saker kör ihop sig och/eller blir fel. Vet knappt hur man gör för att bara vara i nuet. (Jo, när jag tränar. För då är jag i kroppen istället för i huvudet.)
Mitt huvud är till största delen upptaget av oro. Jag känner mig otillräcklig. Aldrig bra nog.
Inte en dag utan att jag jagar mig själv. Med klockan, med samvetet... Jag ger t o m mig själv skit för att jag inte prioriterar mig själv ordentligt. (Och hur lät det?)

Allt går in på ett logiskt plan. Jag vet att jag är bra. Jag vet att jag är värdefull. Men jag känner det inte.
Jag vet att jag är älskad. Jag känner mig inte älskad. Det går inte in. Det når inte in.

Självförakt. Känner mig som fejk. Är snäll och omtänksam på ytan, för att man "ska". Var jag duktig nu? Beröm mig så jag känner att jag finns.

Jag borde vara tacksam för allt jag har. *skäms på mig*

Jag önskar att jag bara kunde tycka om mig själv och låta resten bli som det blir. Och lägga fokus på det som är viktig. Njuta av det jag har - eftersom man aldrig vet.