mammavarg

Är så satans trött.
Idag är det minus på energikonot. Är utmattad och förbannad på mig själv för att jag inte orkar. För att jag låter mig själv falla. För att jag tappar balansen var enda gång jag ger mig ut på den där linan som kallas liv. När ska jag ta mig över till andra sidan? När ska jag våga chansa? När ska jag våga göra det jag vill? Alla dessa ursäkter. Alla måsten som kommer ivägen. Jag måste sluta må dåligt - jag är ändå inget bra på det...
JÄVLA ÅNGEST HELA TIDEN!
Och frustrationen. Jag trivs inte där jag är nu. Har ingen ro i min själ. Min tid går till fel saker. Jag tar inte hand om mig själv som jag ska. Respekterar inte mig själv som jag borde. Och kanske tar jag mig själv på för stort allvar? Men jag är inte lyckligt. Jag kan bättre än så här. Ingen kan vara perfekt. Men det är inte heller det jag vill. Min självkänsla är låg för att jag hela tiden sviker mig själv.

Hela min själ skriker SKRIIIIIV!

Min ursäkt idag är att klockan är mycket. Att jag ska upp kl 5 imorgon (som vanlig) och att jag måste duscha.
Hur spånad får man lov att vara?
Jag lägger tid på att oroa mig för ekonomin, för hur min arbetslöse sambo mår psykiskt, för om jag själv håller på att bli galen, för att jag är en pissig morsa som gapar ihjäl mina barns självkänsla när jag är instabil efter att ha ätit för mycket socker.
Varför kan jag inte lägga all denna energi på att skriva en bok istället? Så tror jag att jag får ro i själen och resten löser sig ändå. Kan nån lösa den ekvationen åt mig?

Livet ligger precis framför fötterna på mig och jag sitter förskrämd i ett hörn och vågar inte röra mig. Varför?
Jag kan ju. Har ingen aning om vad jag ska skriva när jag sätter mig för att blogga. Ändå rinner orden ur fingrarna och ner på tangentbordet utan problem. Varför förnekar jag mig själv?