mammavarg

Vad skriva?
Livet är fullt just nu, på både gott och ont. Mest gott. Behöver vänja mig vid att det är fullt ös bara. Men jag gillar det. Känner att jag lever! Försöker att ta för mig så mycket jag bara kan. Samtidigt lyssna på mina egna signaler. Vila när jag behöver.

Vill kunna njuta, även av kaoset som blir i en barnfamilj. Om man backar några steg och ser på allting lite utanför, så är det jävligt charmigt! Alla dessa viljor... 4 starka personligheter.
Visst blir jag trött och frustrerad när barnen inte verkar ta till sig ett ord av vad jag säger. Visst är det aptråkigt att behöva ryta till för att få dem att vända på huvudet och reagera. Men samtidigt, ibland, en timme eller en dag senare, kan jag få min belöning. Ett beteende eller kommentar som visar att de faktiskt hörde vad jag sa. Då känns det bra. De lyssnar nog faktiskt ändå. Dessa underbara personligheter!

Jag har en tanke... Den är rätt ny. Den har inte etablerat sig riktigt än. Men tänk... Alla begränsningar man har. Saker man inte vågar. Känner att man inte borde. Fast de egentligen skulle vara helt ok. Men det sitter så djupt rotat. Ta inte för dig för mycket! Stick inte ut! Gör dig inte märkvärdig! Tyck inte om dig själv för mycket!
Jag vet att detta inte bara kommer ifrån uppfostran av föräldrar, utan från samhället i stort. MEN! Jag borde tänka mig för mer. Inte överföra mina egna begränsningar på mina barn. Detta är så viktigt. Vill inte att de ska känna sig begränsade. Vill att de ska känna att deras liv är deras egna.
Jag har nog inte uppfostrat dem så hittills - men jag vill! Jag känner att detta är något jag måste börja med nu, innan det är försent. Ry är snart 8.
Jag vill lära dem att ta för sig och våga vara sig själva. Våga pröva. Ge sig på utmaningar. Och jag måste börja hos mig själv... Hoppas att det inte är försent vid 30. Men det vet jag att det inte är. Känner det.
Jag vill välkomna LIVET till vår familj!