mammavarg

Har verkligen mått skit till och från de senaste dagarna. Blivit paniktrött (eget uttryck) och totalt orkeslös. T o m varit tvungen att lägga mig. Började må bättre igår och idag har det varit OK, men det är så jäkla jobbigt när det händer. Jag kan börja dagen full av energi och idéer, och så händer det någon småsak som gör mig stressad eller irriterad och så rinner all kraft ur mig. Det är läskigt! Iördags låg jag helt apatisk för omvärlden i säkert en timme, medan stressen malde innombords och jag kände att jag orkar INGENTING. Ryno fick ta över.

Jag är rätt hyfsad ändå på att ta mig ur de där sittuationerna. Jag samlar lite, precis tillräckligt, med kraft för att rycka upp mig hyfsat och sedan brukar det vända sakta men säkert. Det är väl därför mitt liv är som en bergådalbana istället för en enda svacka. Jag lever enligt principen "upp som en sol - ner som en pankaka..." - på repeat.

Jag har mått sämre förut, när jag var yngre. Mådde skit sörre delen av min vakna tid. Man kan väl säga att jag lärt mig leva med det. Lärt mig tänka positivt. Jag vet hur mycket jag har att leva för, och det hjälper. Men precis när jag får en svacka så känns det exakt lika hopplöst som då, med enda skillnad att jag vet att det går över. Det gör precis lika ont, och det tar så mycket energi. Energi som jag vill lägga på barnen, Ryno och på mina egna intressen.
Jag blir så frustrerad också! Vrålarg. Och det går ut över min familj fast det egentligen är mig själv jag är arg på. Jag vill inte vara sådan här. Arg och ledsen måste man kunna bli, men inte så att all energi tar slut.

Som tur är så är livet underbart där emellan. Tack för det!