En myckig dag
Egentligen borde jag väl sova nu, men jag har inte lyckats varva ner än. Snart så.
Känner mig starkare än på länge, och mer sårbar, men det hänger nog ihop... Får inte tappa sugen nu. Keep on walking...
En bild, tusen ord... Ja ni vet.
Kan inte sova
Jag är så arg på mig själv. Hur hamnade jag här? Och varför fortsätter jag när jag inte vill?
Så mycket jag måste våga...
Kvällssvacka...
Har inte direkt gjort några framsteg idag. Tandvärk har tagit större delen av min ork så det är ju rätt förståeligt.
Dessvärre är självkänslan i botten. Det är inte bra att fundera när man är trött... Får ta nya tag imorgon.
Ska kolla upp det där med skrivarkurs. Måste ju börja någonstans. Jag är så stressad. Som om jag slösar bort mitt liv... Jag traglat mig fram och glömt bort att leva.
Nä, bättre sova och må bättre imorgon...
Och hon fattade tangentbordet och skrev...
Får försöka börja med lite lightblogging igen. Bara så att jag kommer igång med skrivandet. Det är inte bra om det ligger nere helt.
Jag måste verkligen sparka mig själv i rumpan och ta tag i mina skrivardrömmar nu! Jag är inte så sugen på att städa golv och utfodra dagisbarn resten av livet. (Hur söta de än är!)
Mitt ego är lite för stort. Jag vill ha ut mer av livet. Så varsågod och börja ta för mig kanske?
Jag vill ha mycket förändring på många plan. Så en dag i taget, men någonting varje dag.
Haha! Jag har iaf lärt mig dricka öl! Och började fundera på en piercing till häromdagen. Fast då får jag väl byta jobb först... >=P Och om någon säger försenad trettioårskris får de ont. OK?!
Skrev på FB häromdagen att jag kanske borde sluta dagdrömma och bli lite vuxen (med det menade jag ta tag i mina drömmar och göra något av dom), men det var nog inte helt riktigt uttryckt. Det är en definitionsfråga. Jag har ett föräldraansvar som jag varken kan eller vill komma ifrån. Men hur är man föräldravuxen på ett bra sätt?
Det är ju för fasiken min plikt nu att hitta mig själv se över vilken slags förebild jag vill vara!
Jag vill inte vara perfekt, för mina barn ska inte heller behöva känna att de ska vara perfekta. Och jag ska sluta lyssna så jävla mycket på den där osynliga moralkärringen som sitter på min axel och viskar. Hon ska inte få hitta till deras axlar!
Jag vill våga leva efter mitt hjärta och efter vad jag känner är rätt och fel.
Jag ber om mod och kraft att våga vara den jag är! Jag orkar inte stänga in mig själv längre.
Så mycket för lightblogg va? Men jag skrev! (Lurade visst mig själv...)
Sen finns det människor i min närhet som gör livet extra värt att leva. Ni som känner er träffade får ta åt er! Kärlek till er! ♥
Men men...
Får försöka börja med lite lightblogging igen. Bara så att jag kommer igång med skrivandet. Det är inte bra om det ligger nere helt.
Jag måste verkligen sparka mig själv i rumpan och ta tag i mina skrivardrömmar nu! Jag är inte så sugen på att städa golv och utfodra dagisbarn resten av livet. (Hur söta de än är!)
Mitt ego är lite för stort. Jag vill ha ut mer av livet. Så varsågod och börja ta för mig kanske?
Jag vill ha mycket förändring på många plan. Så en dag i taget, men nÅGONTING varje dag.
Haha! Jag har iaf lärt mig dricka öl! Och började fundera på en piercing till häromdagen. Fast då får jag väl byta jobb först... >=P Och om någon säger försenad trettioårskris får de ont. OK?!
Skrev på FB häromdagen att jag kanske borde sluta dagdrömma och bli lite vuxen (med det menade jag ta tag i mina drömmar och göra något av dom), men det var nog inte helt riktigt uttryckt. Det är en definitionsfråga. Jag har ett föräldraansvar som jag varken kan eller vill komma ifrån. Men hur är man föräldravuxen på ett bra sätt?
Det är ju för fasiken min plikt nu att hitta mig själv se över vilken slags förebild jag vill vara!
Jag vill inte vara perfekt, för mina barn ska inte heller behöva känna att de ska vara perfekta. Och jag ska sluta lyssna så jävla mycket på den där osynliga moralkärringen som sitter på min axel och viskar. Hon ska inte få hitta till deras axlar!
Jag vill våga leva efter mitt hjärta och efter vad jag känner är rätt och fel.
Jag ber om mod och kraft att våga vara den jag är! Jag orkar inte stänga in mig själv längre.
Så mycket för lightblogg va? Men jag skrev! (Lurade visst mig själv...)
Sen finns det människor i min närhet som gör livet extra värt att leva. Ni som känner er träffade får ta åt er! Kärlek till er! <3
Suck...
Jag hade verkligen behövt kunna skriva av mig just nu. Med ett kaos runt omkring mig och ett annat kaos på insidan...
Kaoset och sorgen som drabbat min släkt, med två dödsfall inom loppet av en månad. Det går att dela. Det är tungt, men vi är många som kan luta oss mot varandra.
Kaoset på insidan har jag däremot ingen aning om vart jag ska göra av. Antar att jag får ha det för mig själv ett tag till...
Funderingar
Rätt skönt att vara hemma faktiskt. Sov inte mycket i natt. Hjärnan snurrade. Det har varit mycket funderande de senaste veckorna. Det har varit smärtsamt och energikrävande att försöka ställa sig själv mot väggen, men jag tror att jag har lyckats få mig själv att svara ärligt på några frågor iaf. Gjort några konstateranden. Jag är en bit på väg. Men nej, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill med mitt liv. Det enda jag vet är att det inte bara kan fortsätta vara. Det måste ske förändringar med mig.
Jag har så mycket liv, kärlek, glädje, styrka under alla mina anpassningsskal. Så mycket jag som aldrig fått vara med. Som kräver att få komma till sin rätt nu. Men det är skrämmande...
Hela tiden dilemmat magkänsla eller förnuft? Magkänsla eller förnuft?
Och de drömmar jag vill följa, hur påverkar de dem omkring mig?
Andas. En dag i tagen.
Nej tack!
Jag tog den förstå tabletten igår kväll. Sen sov jag till halv elva, gick ut med hunden, åt frukost och sen sov jag igen till klockan två! Det var ju inte meningen att jag skulle bli mer trött! Dessutom är jag yrslig, avtrubbad och lättretad. Precis allt det jag inte vill vara.
I så fall mådde jag bättre igår, när min matlagningsinspiration vaknade till liv igen och jag tog en underbar promenad i skogen. Idag har jag känt mig helt off... Vågar inte fortsätta med medicinen. Det är ju meningen att jag ska fungera på jobbet också.
Nä, sätter nog mitt hopp till kbt:n istället.
Saker att ta tag i...
Fina Fabbe har fyllt 6 år och vi har haft kalas.
Säkert en massa annat viktigt också som jag inte minns just nu.
Jag har inte mått något vidare värst. Har varit tröttare en någonsin vissa dagar. Trött och nere. Varit hos en läkare som inte tog mig på allvar, vilket gjorde allting ännu motigare, och nu slutligen en som lyssnade.
Snart får jag förhoppningsvis verktyg att jobba med. Så att jag kan laga mig själv. Även om det kanske kommer att ta tid. Men någonstans måste man börja, eller hur?
Jag är så trött på att aldrig må riktigt bra.
Det känns som om jag har låst in mig själv i ett alldeles för trångt skal. Livrädd för att vara mig själv och bli sårad. Alla känslor kvävda eller förminskade.
Tror jag tar mig själv på för stort allvar. Den där jävla stoltheten jag har...
För tänk om ingen vill ha mig som jag verkligen är?
Skalet skaver mer för varje dag som går. Jag måste våga börja leva...
