mammavarg

... och det är rätt skönt.
Livet svänger i kraftiga svängar nu. Men jag har blivit mer uppmärksam på mitt mående/beteende. Känner framför allt en slags beslutsamhet. Jag ska gå till botten med det här. Jag ska kräva min ork tillbaka! Jag har planer att genomföra. Men framför allt gäller det att ta en dag i taget, och tillåta mig att drömma. Jag vet vart jag vill.

...genom näsan idag. Vilken känsla. När ser mig i spegeln ser jag fortfarande inte särskilt frisk ut, men jag känner mig i alla fall bättre. Fabbe är feberfri idag och Ry är i skolan nu så det lutar åt jobb imorgon igen.

Och gulliga Karro kikade förbi här igår kväll för att kolla hur jag mådde. Blev jätte glad!

Annars känns det lite halvdant idag igen. Jag vill förändra, men jag vet inte vart jag ska börja. Boka tattueringstid kanske? Bestämma mig för motiv först och främst.
Det här handlar ju inte om tattueringar egentligen. Jag kan börja med vad som helst. Men jag måste börja.
Jag är fullt medveten om att man inte kan gå och vänta på att ens liv ska börja. Ändå är det precis det jag har gjort! Utan att tänka mig för. Visst har jag tagit mig någonstans. Familjemässigt och på jobbfronten. Jag har en familj - sambo och två goa ungar. Och jag har en inkomst. Sen då? Trodde liksom allting skulle rulla på.
Alltså, vardag är OK om det hela tiden finns små variationer i den. Små bryt. Och sedan stora bryt - upplevelser - någon gång ibland (inte FÖR sällan). Saker att se fram emot. Eller kanske helt spontana grejer. But you got to make them happen... Dags att använda hjärnan. Vad vill jag?

Börjar känna mig levande igen - trots att kroppen är i zombietillstånd.
Jag vet att det är bedrägligt... Så fort jag börjar jobba igen försvinner orken till fritid. Men det känns upplyftande efter gårdagen att sitta här vi datorn och inse att jag faktiskt har intressen.

Jag vill göra min (ännu ej bestämda) tattuering.
Jag vill hitta ork att välja rätt mat för min kropp (slickar i smyg bort chokladresterna från läppen)
Jag vill hitta ork och tid att skriva och läsa. Även se bra film.
Jag vill ägna mer tid åt min andliga sida. Få energierna att jobba för mig.
Jag vill ha mer färg och form omkring mig. Våga skapa mer. Förändra mer. Slänga sånt jag inte behöver.
Jag vill skapa bättre relationer till dem som står mig nära, och förstärka relationerna till dem jag glidit ifrån.
Jag vill orka leva!

PS: Grattis Stina till nya barnet i september! (älskar sådana nyheter!)
Och tack Cilla för din uppmuntran på Facebook! D.S.

...något mindre svart idag.
Känner mig vadderad av min förkylning. Men jag klarade mig igenom gårdagen.
Såg till att ta en extra lur i morse när barnen satt och ritade. Jag verkar ha lite mer ork i dag. Blev visserligen helt slut av att tvätta håret - men jag orkade tvätta håret.

Ingen ångest idag. Tack.

Nej, jag har inte gått i ide... Men jag har mått rätt så kasst och inte orkat skriva.

Just nu är jag hemma sjuk med två sjuka barn och orkar bara det mest nödvändiga. Barnen var rätt ok igår så jag trodde de skulle vara friska idag och kunna gå iväg imorgon, men nej. Fabbe hade feber i natt igen och Ry är tok-snorig. Själv hade jag nog i ärlighetens namn inte heller fixat att jobba imorgon så det kanske är lika bra. Blir nog till att ställa in både Ry's tandläkarbesök imorgon och simskolan på torsdag... *suck*

Har fått tid på vårdcentralen nu i alla fall. 9 april... En månad kvar. Men det är ett litet ljus. Kanske kan få några svar på varför jag mår som jag gör? Jag har ju redan konstaterat att det är den här årstiden som är värst, men det kan inte vara enbart vårdepp. Jag har ju känslosvaj året runt.
Önskar att jag hade vetat bättre när jag var 17. Fick bara antideppressiva och sen var det bra. Var iväg på typ 2 samtal som inte gav någonting. Sen rullade livet på. Ingen brydde sig om att rota i VARFÖR jag mådde dåligt. (Jag köpte det omgivningen sa.) "Min kropp producerar inte tillräckligt med seretonin själv". Spelar säkert in det med, men jag har mått dåligt till och från sedan jag gick på dagis. Att leva med konstant dålig självkänsla är tärande i sig. Jag vågar inte stå upp för mig själv, för jag har ingen aning om vem jag är!?
Jag har några saker som jag tror att jag vill - men har inte i närheten av tillräckligt med ork för att genomföra dem.

Jag vet att jag måste bli bättre (Må bättte). Jag måste orka vara förälder. Ett ansvar jag varken kan eller vill släppa. Men jag gör inte världens bästa jobb just nu. Jag ger det jag har, typ...

Jag har äntligen ett fast jobb - som jag trivs med, dessutom. Det vill jag behålla. Jag behöver en inkomts.

Förhållandet... känns som om vi båda har fullt upp med oss själva. Där finns det inget att falla på om jag faller. Känns som om vi ofta står på mina ben allihop. Vet inte hur många gånger jag rest mig fast jag inte orkar. Ingen tackar mig för det. Jag känner mig som en börda när jag mår dåligt. Han har väl fullt upp med sitt? Men med vad? Vill också kunna stötta, men han delar inte med sig.
Kärlek finns det. Men förtroendet är inte starkt just nu. Om jag faller vet jag inte hur det går...
Och jag måste falla snart. För att kunna ta nya tag.

Det känns som om jag bär omkring på en stor säck med skit. Jag går runt, runt, fram och tillbaka, men jag hittar ingenstans att ställa ner den eller tömma den. Den blir tyngre hela tiden. För eller senare kommer jag att tappa den...

Jag önskar jag hade någon att gråta hos. Hjälp...