mammavarg

Nej, jag har inte gått i ide... Men jag har mått rätt så kasst och inte orkat skriva.

Just nu är jag hemma sjuk med två sjuka barn och orkar bara det mest nödvändiga. Barnen var rätt ok igår så jag trodde de skulle vara friska idag och kunna gå iväg imorgon, men nej. Fabbe hade feber i natt igen och Ry är tok-snorig. Själv hade jag nog i ärlighetens namn inte heller fixat att jobba imorgon så det kanske är lika bra. Blir nog till att ställa in både Ry's tandläkarbesök imorgon och simskolan på torsdag... *suck*

Har fått tid på vårdcentralen nu i alla fall. 9 april... En månad kvar. Men det är ett litet ljus. Kanske kan få några svar på varför jag mår som jag gör? Jag har ju redan konstaterat att det är den här årstiden som är värst, men det kan inte vara enbart vårdepp. Jag har ju känslosvaj året runt.
Önskar att jag hade vetat bättre när jag var 17. Fick bara antideppressiva och sen var det bra. Var iväg på typ 2 samtal som inte gav någonting. Sen rullade livet på. Ingen brydde sig om att rota i VARFÖR jag mådde dåligt. (Jag köpte det omgivningen sa.) "Min kropp producerar inte tillräckligt med seretonin själv". Spelar säkert in det med, men jag har mått dåligt till och från sedan jag gick på dagis. Att leva med konstant dålig självkänsla är tärande i sig. Jag vågar inte stå upp för mig själv, för jag har ingen aning om vem jag är!?
Jag har några saker som jag tror att jag vill - men har inte i närheten av tillräckligt med ork för att genomföra dem.

Jag vet att jag måste bli bättre (Må bättte). Jag måste orka vara förälder. Ett ansvar jag varken kan eller vill släppa. Men jag gör inte världens bästa jobb just nu. Jag ger det jag har, typ...

Jag har äntligen ett fast jobb - som jag trivs med, dessutom. Det vill jag behålla. Jag behöver en inkomts.

Förhållandet... känns som om vi båda har fullt upp med oss själva. Där finns det inget att falla på om jag faller. Känns som om vi ofta står på mina ben allihop. Vet inte hur många gånger jag rest mig fast jag inte orkar. Ingen tackar mig för det. Jag känner mig som en börda när jag mår dåligt. Han har väl fullt upp med sitt? Men med vad? Vill också kunna stötta, men han delar inte med sig.
Kärlek finns det. Men förtroendet är inte starkt just nu. Om jag faller vet jag inte hur det går...
Och jag måste falla snart. För att kunna ta nya tag.

Det känns som om jag bär omkring på en stor säck med skit. Jag går runt, runt, fram och tillbaka, men jag hittar ingenstans att ställa ner den eller tömma den. Den blir tyngre hela tiden. För eller senare kommer jag att tappa den...

Jag önskar jag hade någon att gråta hos. Hjälp...