mammavarg

Jag är så bra på att fejka att jag mår bra, att jag ofta lyckas lura mig själv.
Tur, annars hade jag nog inte orkat...
Det är svårt att prata med någon när jag inte ens själv riktigt kan reda ut vad allt beror på.
Det är en blandning av både gammalt och nytt skräp.
Mycket gammalt som jag inte minns, men ledsenheten sitter kvar i kroppen...
Och nytt skräp som jag inte orkar ta i.
Orkar inte se mig själv i vitögat nu. Kan inte bedöma konsekvenserna.
Bättre ljuga om att allt är bra. Hålla mig sysslesatt så att jag inte hinner känna eller tänka.
Tyvärr säger kroppen stopp ibland. Nu sitter jag här och är så trött att jag inte orkar värja mig.
Och det gör så ont, så ont, och det är tungt att andas. Men jag orkar inte sortera i skräphögen.
Det går över om ett tag.
Så fort jag orkar distrahera mig igen...