Reflektion...
Trött. Har haft turbotempo idag, men jag känner mig ändå rofylld inombords.
Det har börjat sjunka in lite nu. Vi ska gifta oss. Jag ska bli en fru. Ingen fröken längre.
Tänker på alla bröllop i filmer, böcker, tv-serier m.m. Alla gifta kompisar. Att äntligen få slippa det där stynget av vemod och tanken att "det där kommer jag aldrig få uppleva..." Borta!
Att få uppleva allt det där med nya ögon. Det känns bra.
Det känns som om en viktig pusselbit har blivit lagt i mitt liv. Viktigare än vad jag trodde, inser jag nu.
Att få en önskan uppfylld.
Sen kommer väl vardagen alltid att vara vardag. Gift eller inte. Men vetskapen om att han efter tolv år bestämt sig för att han vill att det ska vara för alltid. Det ger ett djup åt allting.
Jag är hemma nu.
