mammavarg

Ta inte med en sjuåring och en treåring (utan sulky till på köpet) in till centrala Göteborg en fredag eftermiddag för att möta deras Pappa! Det gjorde jag och det var ingen hit. Det var ett dumt beslut grundat på att vi alla var rastlösa hemma och att sonen klättrade på väggarna. Fick köpt mina svarta gummistövlap från Lindex dock... Men usch vad mycket folk!
Och så dottern som praktiskt taget går och sover, eller vänder sig om för att lyssna på andra människors konversationer istället för att se vart hon/vi går. När jag för minst sjunde gången måste säga till henne att gå framför mig (kan inte hålla i handen pga påsar) så att jag ser henne, och att hela tiden se efter vart jag eller hennes pappa går istället för att titta på alla andra runt omkring, och hon dessutom börjar fälla stora krokodiltårar för att hennes hår fastnade i en tants väska brister mitt tålamod. Visst borde kanske moderskänslorna svalla upp inför mitt gråtande barn, men när barnet gjort precis tvärt emot det jag bett henne om i ca en timme (började redan på spårvagnen) så fixar inte jag krokodiltårar. Jag vet att hon gråter minst lika mycket pga mina tillsägelser som av att håret fastnade. Så jag blir arg - och jag hörs när jag blir arg. Då hör jag en ömkande röst bakom mig: "Skäll inte sååå på ditt barn." Väljer att ignorera, men jag hör att det är en yngre kvinna och på sättet hon säger "ditt barn" låter det inte som om hon själv har några. FAN vad sådant retar mig!

ALLA NI SOM INTE HAR BARN OCH LÄGGER ER I FÖRÄLDRARS UPPFOSTRAN AV DERAS BARN, LYSSNA NU!

En sådan kommentar är det sämsta ni kan göra! Vi föräldran njuter inte på något sätt av att skälla på våra barn. Vi vet hur hemskt och illa det låter. Vi har redan dåligt samvete så fort vi öppnar munnen och använder den hårda rösten, för visst borde vi väl kunna snacka oss igenom ett problem på ett pedagogiskt sätt - vi är ju föräldrar? Men någonstans måste också även en förälders tålamod få ta slut. Och vissa dagar är det kortare än andra.
En sådan kommentar från en vilt främmande människa... Det enda den bidrar till är att man blir mer stressad och arg än vad man redan är, och det hjälper INTE barnet. En sådan kommentar kan göra att jag går tålamodslös resten av eftermiddagen, för att jag själv känner mig påhoppad och ledsen. Så tänk er för ni präktiga, duktiga människor med oceaner av tålamod, innan ni brer på fett på en förälders redan dåliga samvete.

(De enda gångerna man bör ingripa, är om ett barn blir slaget eller verbalt förnedrat. Det är en självklarhet. Och en helt annan sak än en vardagstrött förälder som tröttnat på att tjata och höjer rösten.)

Bör tilläggas att jag några minuter senare förklarade för min dotter att anledningen till att jag tjatar och blir arg, är att jag är orolig för att hon ska komma bort bland allt folk.